Livsöden

Presentationstråd: Ditt omplaceringsdjur

2010-09-12 15:39 #0 av: Tina

Har du adopterat ett omplaceringsdjur från ett omplaceringshem eller via en privatperson?

Eller har du ställt upp som tillfälligt- eller akuthem åt ett djur?

Då kan du visa upp och presentera din älskling via denna tråd! Det är fullt tillåtet att presentera flera olika djur.

Anmäl
2010-09-18 18:51 #1 av: wolfgirl82

Har adopterat flera djur genom åren från privatpersoner.

Men jag kan starta tråden med den som nog har tagit mitt hjärta mest.

Zelda är en korthårig collie tik som blev 10 år här i September. Tog över henne från en arbetskollegas son hösten 2009 som ej kunde ha henne kvar pga jobbet.

Jag och min sambo hade pratat om att skaffa hund ett tag och när vi fick frågan så var det inte svårt att tacka ja.

Zelda är en riktig liten dam. Har sina egna åsikter om saker och ting. Bla är hon inte en kelhund. Hon vill gärna vara med men inte för nära förutom om man skulle försöka kramas med sin andra hälft för då ska hon vara emellan. Det är förbjudet för matte och husse att kramas och gosa med varandra.

Men trots det är hon mattes lilla bebis. Skämmer gärna bort henne med massa godis och annat mumsigt.

 

 

Anmäl
2010-09-18 20:32 #2 av: zickan

Så mycket att säga och så länge som jag hjälpt till där jag kan. Men kan ta lite snabbt :-P

Har svårt med djur som sköts illa eller är bostadslösa. Försökt hjälpa till sedan jag flyttade hemifrån vid 2003. Inte så länge sedan jag nådde 2009 nådde jag 100 omplacerade djur(om jag räknade med de jag behållit under tiden).

Ställt upp med precis allt från insekter, reptiler, hund, katt, gnagare, fåglar etc. Skänkt massa saker till mestadels katt/hundhem och sålt en hel del via tradera för att stödja när jag inte haft ork att ta in något djur.
Satt ut reptiler och råttor hos bekanta som behövt hjälp men jag inte haft plats/tid för, men varit jag som stått för kostnaderna.
Hjälpt julie rescue med en hund som hette/heter Luna. Även plockat in 2 storpudelvalpar som var vanskötta och väldigt magra. Ena fick hem i en barnfamilj och den andra fick hem hos en annan storpudelägare med stall.

Haft endast en katt inne på jourhem för prov. Busan från kks bodde hos mig under 1½ år. Katten kom direkt från ett annat jourhem då hon inte gick med andra katter. Men när hon väl började känna sig hemma så började hon även bli väldigt elak mot både hund och andra djuren. Fick tyvärr flytta hem till en annan person. Sedan dess har jag tackat nej till katt då det inte verkade fungera och risken att utsätta smådjuren för fara var för stor.

Hjälpte hanine zoo innan de gick i konkurs och renoverade upp. Stödmatade och tog hand om deras reptiler som strulade. Även fåglarna som började plocka sig. Jag var den som sedan fick plocka vilka djur jag ville när affären gick i konkurs efter att ägaren struntat i det där med skatten. Alla dessa blev omplacerade till förhoppningvis vettiga hem.

Tagit emot 2 illrar. Ene var dödshotad redan efter 14 dagar i sitt hem. Följde med massa strul där och en av de dyraste omplaceringsdjuren jag haft. Förutom att återvacc behövdes så åkte han på binjuretumör efter 8 mån här och får nu en spruta i månaden. Undersökningen är inte helt klar ännu och förhoppningsvis får vi komma in och operera bort ena binjuren.

Tagit emot massa exotiskadjur. Mestadels pga att folk köpt på sig utan att veta hur mycket de kräver, men även ett par fall av allergi.

Kaniner har det varit men inte så många. Värsta två fallen var en av de första kaniner jag tog emot. En vädurs flicka som födde en kull ungar när jag var på jobbet och avled i samma veva. Inget jag var beredd på skulle komma. Andra var en mantel tecknad svart vit dv vädurs hane som polisen ringde om. Sprang löst på södertälje vägen. Var rätt lätt att fånga upp, men tyvärr led han av kraftig diaree och hade hela mage/bak med intorkat skit. Halvåret senare hade han hem hos en familj i Jordbro.

Tagit emot sjukt mycket smådjur av alla modeller. Mestadels råttor då det är min egen inriktning. Men även hamster har det pendlar in och ut.
Mycket har jag behållit själv. Speciellt äldre och djur med lite svårare sjukdoms problem.

Idags läget är jag kontaktperson för råtthjälpen i västmanlands län. Minskat ned rätt kraftigt på mina egna djur och på de djuren jag tar in. Det för att jag inte orkar hålla uppe i samma takt som förr.
Men jag står ännu med som jourhem på flertal föreningar och ställer upp om jag har plats, tid och råd.

Senaste djuren att komma in var polisen i västerås som kom hit med nu i somras. 6 råttor som suttit i minimala petboxar som är till att transportera reptiler. Satt i sin egna skitiga avföring när de kom. Polisen hade bara beslagtagit råttor i sina burar då de inte hade mer kunskap. Alla var väldigt undernärda med stort ohyre angrepp. En fick även behandling mot rossel.
Tyvärr har en av hanarna avlidit i bakbenssvaghet och viktnedgång. Två honor har avlivats av juvertumör.
En hona födde 6 ungar efter 12 dagar hos mig. Dessa ligger ute för omplacering på råtthjälpens sida.
En av hanarna har hittat hem och flyttar den 26sep.

En kompis blev av med sin bostad pga strul med x:et som stod på kontraktet. Hade 24tim på sig att flytta ut allt. Alla hennes djur, ca 50 råttor och 1 mus bor just nu hos mig. Många ska omplaceras.

zickans.com 

Värd på RåttorExotiskadjur

Anmäl
2010-09-18 20:45 #3 av: zickan

IIiih.. Försökte hålla mig kort :-/

Aja. jag har även köpt och sparat flertal djur som varit behov av nytt hem.
Mestadels råttor och exotiskadjur.
Ett av de bästa har varit min hund. Kanske inte räknas till omplacering om det går direkt från uppfödaren. Men det var på vippen för avlivning.
Kompis fick en tjuvparning på en allt för ung och sjukt jobbig tik. Hon lider även av narkolepsi(sov sjuka) och under den perioden mådde hon mycket dåligt, ännu inte fått någon bra medicin etc. Två valpar blev avbokade och hon funderade på avlivning. Råkade bli den valp jag fastnat med från början så jag chansade med att testa och ha hund. Han är nu 4 år och en av de käraste medlemmar i min lilla familj. Syrran som också blev avbokad hittade hem innan min kille.
Hjälpte även till att omplacera mamman livlina. Men hon hamnade hos en bekant som inte helt klarade av henne och som tyvärr är lite känd för att omplacera djur efter ett tag.
Men när det var dags för att hon ville omplacera Lina så hjälpte jag till med att ta hem henne. Men hittade ett toppen hem i sthlm hos en viltvårdare där hon kan springa fritt dagligen.

Har en tamråtta hemma just nu. Kom in en ansökan till råtthjälpen när jag var under min flytt till stan. Jag hade inte plats och ingen annan verkade kunna heller just då. 2 mån senare när allt lugnat ned sig så kontaktade jag ägaren. De led av svår allergi och hade precis bokat för avlivning. I siste sekund kom de hem till mig. Tyvärr var ene aggresiv och gett ena honan rätt illa bett på ryggen. Det bettet blev inflammerat och började ruttna. Men månader med vård där torkade hudflikar klipptes bort och jag fick rensa såret nästan dagligen. Så är hon nu fullt läkt med endast lite kal fläck kvar som minne. En väldigt go tjej som är otroligt snäll i min flock.

En annan hane som även finns här och som söker ett eget hem är nono. Han och 6 till plockades loss via råtthjälpen då en oseriös uppfödare lade ned. Råttorna var bara någon månad men aldrig hanterade. Första avlivades bara efter någon dag då denne attackerade allt som rörde sig. Genetisk dominans är väldigt vanligt på råttor. Vilket dök upp hos de andra råttorna också, så det är endast min grabb kvar. Då han endast var livrädd och komplett ohanterlig men snäll. Så har jag under ett år jobbat med honom. Han är ännu feg inne i buren när man ska ta ut honom. Men väl ute och lugnat ned sig är han en ren livsnjutare.
Jag lade aldrig upp honom på råtthjälpens hemsida då jag inte visste om han skulle börja hugga burkompsiar och människor som de andra. Och har mer tagit in honom som privat jourhem.
Men han är redo för en ny flock med en lite vanare ägare om det dyker upp. Som flock medlem har han varit stabil med både nya och med mina griniga gubbar.

 

zickans.com 

Värd på RåttorExotiskadjur

Anmäl
2010-09-19 01:15 #4 av: Tina

#1 Vilken fin vovve! Innan jag läste texten fick jag lov att fundera på vilken ras hon tycktes vara, har aldrig stött på en korthårig collie tidigare. :-)

Jag börjar med att presentera mitt lilla hjärta.

Lilla Hjärtat är en dvärhamsterflicka som på några sekunder fick mig att älska hela hamstersläktskapet, vilket jag är henne otroligt tacksam för. Trots att hon, enligt hennes förra ägare, är över 3 år gammal är hon ett riktigt energiknippe och hennes små gaddar till tänder verkar kunna bitas 10 gånger så hårt som marsvinens.

Trots att hon har ett stort akvarium till bostad gillar hon att möblera om hela nätterna och mattes inredningssmak verkar inte alls matcha hennes egen. Den bästa och mest använda toalettmöbeln är ett tygrör som hon fick av matte i inflyttningspresent.

Hon omplacerades till mig och min pojkvän genom en bekant som kände att han inte kunde ge henne vad hon behövde.
Eftersom att hon bor hemma hos min pojkvän träffar jag henne dock inte så ofta som jag skulle önskat.

Anmäl
2010-09-23 17:12 #5 av: Tina

Jag fortsätter med att presentera den goa marsvinsgubben Theodore.

Theo omhändertogs av min pojkvän Joakim för drygt ett år sedan. Han bodde hemma hos Joakims kompis syster, som led av allvarlig allergi. Theo hade bott ensam i flera år, sedan hans burkompis gick bort, och hans bur uppfyllde precis minimimåtten för ett marsvin.

Joakim erbjöd sig att adoptera Theodore, men det tog emot i hjärtat hos hans förra ägare, som tyckte om honom otroligt mycket men inte kunde ge honom det han behövde på grund av sin allvarliga allergi. 
Som en ansvarfull ägare som vill sitt bästa för sitt djur inser man dock vad man borde göra, och hon lät Theo flytta.

När han flyttade in hos oss var han väldigt benig, dels på grund av sin ålder, och det hade nått en nästan ohälsosam gräns.
Han var även ganska slö och höll sig mest i sitt hus eller i höhögen, trots att han fick flytta in en ny och större bur.

Snart fick Theodore en kompis, en liten kille vid namn Arwin som är ett nakenmarsvin. Arwin är det mest pratglada, hoppiga, skuttiga, vildaste, knäppaste, busigaste och speciellaste marsvin som jag någonsin träffat - snacka om att han fick igång Theos livsglädje igen!

Idag bor Theodore hemma hos min pojkvän Joakim med sin bästis Arwin i en specialdesignad och hemmabyggd bur, lever gott och firar snart sin 6:e födelsedag.

Anmäl
2010-09-24 00:40 #6 av: wolfgirl82

Här är en annan dam som jag verkligen föll för och som alltid kommer finnas i mitt hjärta.

Zelana kom till mig när hon var 2år & 4 månader. Hon hade då över ett år suttit ensam efter att hennes kompis hade blivit tagen av en katt.

Hon kom hem hit den 17 December 2008. En liten mager och rädd hoppetossa. Jag hade nyligen fått hem en ny liten unge hit så jag satte ihop de två med lyckat resultat.

Under månaderna som gick la Zelana på sig närmare 20 gram och började visa en enorm personlighet. Hon var en riktig mysig dam efter hon hade kommit över rädslan för handen.

Med tanken på det och att hon hade blivit en jätte fin gerbil beslöt jag mig för att faktiskt ställa henne på SGFs SM utställning vilket resulterade i hon faktiskt vann veteranklassen i både Standard och Pet med jätte fina ord om henne.

Zelana fick byta burkompis två gånger medans hon bodde här. Hennes första burkompis skulle jag använda i avel så när hon flyttade ut flyttade Zelana in med en äldre hane som jag tyvärr fick ta bort före henne. Satte självklart ihop henne med en ny hane som dessutom var mycket yngre än henne och det funkade också jätte fint.

Hon bodde resten av sitt liv med Lupus och var pigg, glad och jätte go hela tiden. Jag hittade henne död i buren den 8 Juli i år. Då 3 år och 11 månader gammal.

Anmäl
2010-09-29 17:09 #7 av: Mitchika

Vilken härlig idé! Jag har några omplaceringsdjur som jag gärna presenterar! Först ut har vi två kinesiska eldbukssalamandrar, som jag tyvärr inte har någon bild på. Dom tillhörde min gamla grundskola där dom var klassmaskotar till fyrorna och femmorna (jag gick då i fyran).

Dock blev dom inte skötta ordentligt och lärarna vägrade se någon vanskötsel av djuren (vilket jag tyckte var bra av dom), så dom sa åt mig att ta med dom hem, vilket jag gärna gjorde. Det var fyra salamandrar från början, men två lyckades mina föräldrar hitta hem åt och dom andra två valde jag att behålla. Jag döpte dom till Mini och Maxi och dom lever än idag, snart elva år gamla.

 

Sen så skulle en klasskompis till mig omplacera sin Leopardgeckohona när jag var 12 år gammal. Jag har alltid haft en förkärlek till reptiler, så jag pratade med henne om det. Fick reda på att jag kunde få geckon plus ett stort terrarium med alla tillbehör för 1000 kronor och efter ett tags övertalande av mina föräldrar fick jag köpa henne.

Geckons namn var Doris och det namnet behöll jag. Jag fick reda på hur gammal hon var, men det kommer jag inte ihåg i nutid (borde skrivit ner det...). Hon lever fortfarande och jag har haft henne i drygt 9 år nu. Hon bör vara runt 13-14 år, men är inte helt säker.

Bilden är på Doris för några år sen, har ingen nyare bild, men hon är så bedårande söt på det här fotot! :)

Sajtvärd för Pokémon iFokus
Medarbetare på The Sims iFokus
"Perfektion är en väg, inte ett mål." 

Anmäl
2010-09-29 17:25 #8 av: Mitchika

Sist ut har vi mina två nya råttpojkar, som jag fick hem för ett par veckor sedan på grund av ändrade levnadssituationer hos förra ägaren. En två-årig Roan som hette Camaro när han kom hit, men som jag kallar för "Larry" (efter en gammal bekant till mig som hette Lawrence). Jag tycker det passar honom.

Larry är världens goaste kille, älskar att bli kliad men älskar ännu mer att springa runt och utforska i rummet, samt att ta över min säng (till hundens förtvivlan) och ta tupplurar under täcket. Han är inte ett dugg rädd för hunden, utan hunden får så vackert acceptera att Larry är där och ska fram. Så otroligt pigg, busig och framåt.

 

Så har vi den andra killen, en liten chocolate hooded på tre månader, som hette Theo när han kom hit men jag kallar honom "Hite". Hite har varit mycket problem sen han kom hit, dock inte med sin burkompis Larry. Han har varit rädd, lättstressad, haft jättesvårt att slappna av och anpassa sig och bitit mig ett antal gånger.

Sista gången var det så illa att han skadade nerven i mitt ena pekfinger, som ännu inte blivit bra. Jag pratade med folk och ringde runt till veterinärer för att rådfråga och det verkade tillsist som om avlivning var det enda rätta i hans fall. Problemet var att jag kunde inte, när det väl kom till kritan. Jag är för vek...

Istället började jag jobba som en galning på Hite, backade tillbaka till yttersta grunderna och började försiktigt och gjorde små, långsamma framsteg. Han har inte bitit mig sen dess och han går jättebra att hantera utanför buren nu. Han är mycket lugnare, mer avslappnad, busig och framåt. Äter bra, sover bra och busar med Larry, så mycket som Larry orkar.

Har ingen bild på Hite, men har en bild på Larry från dom första dagarna hemma hos mig.

Sajtvärd för Pokémon iFokus
Medarbetare på The Sims iFokus
"Perfektion är en väg, inte ett mål." 

Anmäl
2010-09-29 17:46 #9 av: AnneN

Jag har 2 omplaceringar här hemma, den ena är hittekatten Hope som jag fann via Hittekatter iFokus.

Hope hade bosatt sig på en vinda hos en person i Boden, men där kunde han inte bo kvar (det var ej deras katt) så de underbara tjejerna från Kattakuten letade med ljus och lykta efter bostad till katten som de kallade Hope. Jag såg ett nödrop inne på Djurhem iFokus med länk till Hittekatter iFokus och erbjöd mig att ta in honom tillfälligt.

Då han kom så var han ganska smal, inte mager, men ändå lite underviktig, nykastrerad, chippad och vaccinerad (underbart att detta görs innan katterna placeras i stödhem). Första tiden fick han bo i vårat badrum, kanske inte det mest optimala men vi har fler djur så det var för allas säkerhet. Han fann sig snabbt till rätta under och delvis i vårat badkar, han åt glatt av all mat vi serverade (det gör han fortfarande) & gick på lådan utan problem, men så fort vi kom in i badrumet så gömde han sig snabbt under badkaret och fräste om man råkade röra sig utan att han var beredd. Men efter ett tag så började han slappna av lite och kunde komma fram och äta blötmat medan man var inne i badrummet och låg han under badkaret så kunde man leka med han om man använde en fjädervippa.

Då karantänstiden var över och det var bestämt att han skulle få bli kvar hos oss så fick han komma ut i resten av lägenheten. I början var allt läskigt, speciellt ena honkatten och hunden. Men efter bara några dagar så började han bli vän med Lillan & Sotis (yngsta honan och andra hanen), men Tussan (äldsta honan) kan han än idag vara skeptisk mot då hon kan vara en riktig ragata.

Redan första kvällen som han var lös i lägenheten lärde han sig en viktig läxa... Gå aldrig för nära råttburen! han var nämligen väldigt nyfiken på råttorna och ena råttan är lite sadistisk och älskar att rycka hårtussar från närgångna katter, så även denna gång. Sedan dess så håller han ett behörigt avständ från råttorna Skrattande

Under detta år som Hope bott hos oss så har han gjort fina framsteg, han har gått från att vara livrädd för oss till att ibland hoppa upp på fönsterbrädan bredvid min dator och tigga om att bli kliad. Man får nu klia han (helst kring nacken) har kollat på hans tänder utan större protest och han kan kammas på sina vilkor, speciellt medan han äter.

Hundarna är inte fullt lika läskiga längre, men han kan bli lite irriterad om de ligger precis där han tänker gå. Han har även 2 favoritsovplatser, den ena är i krypinet i klätterställningen/klösmöbeln och den andra är ovanpå gerbilernas bur Glad

 

På bilden: Hope innan han fångats in av Kattakuten

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2010-09-29 17:47 #10 av: AnneN

Och så här ser han ut nu

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2010-09-29 17:55 #11 av: AnneN

Min andra omplacering är blandrashunden Mischa som är kullbror till Velvet som jag haft sedan hon var valp.

Mischa fick jag som omplacering från min syster som haft han sedan han var valp. Kommer fortfarande ihåg den våren för 4 år sedan då jag skulle välja valp, det stod då mellan Velvet & Mischa men tillslut bestämde jag mig för Velvet även om jag helst hade velat ta alla.

Mischa kom till oss i våras och har en del problembeteenden som vi jobbar med att få bort, tex så har han vaktat väldigt mycket mot främmande både inne och ute, men nu är han mest glad åt besökare och vaktar endast mot folk som beter sig konstigt ute eller om det är mörkt.

Osäkerheten och utfallen mot främmande hundar hade snabbt blivit bättre, tills i somras då 2 lösa malamuter gick till attack, det blev inga större skador på Mischa eftersom jag lyckades hålla undan dem rätt bra, men osäkerheten ökade och utfallen kom tillbaka. Nu går det sakta men säkert framåt även med den träningen igen.

 

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2010-09-29 17:59 #12 av: Ricko

Kan berätta lite kort, även om det nog inte kommer bli så jätte kort ändå haha!

Ricko kom till oss när han var ca 1 år.

Han var en Schäfer/Vit herdehunds hane som jag föll för direkt jag såg honom. Han levde för mig och jag levde för honom.

Redan när han kom var han fruktansvärt snäll och lydig, enda problemet var att han inte riktigt kom överens med andra hanhundar samt andra djur. Iallafall så hade vi han lite över 1 år tills en sak hände som slutade med att jag blev helt förstörd, men det kommer vi till snart. Jag kände iallafall för honom något som jag aldrig hittills gjort för något annat djur, han älskade mig och jag älskade honom obeskrivligt. Visst lydde han andra personer också, men sa någon att han skulle komma dit och jag sa stanna. Stannde han utan att tveka, även om den andre personen hade mat - mat som var det absolut bästa han visste.

Men en dag, dagen efter jag for på semester bet han min syster. Oprovocerat och han hade inte ont osv. Det var när min syster skulle mata honom. Och tidigare har han aldrig visat aggressivitet. Jag kunde hålla på med maten hur mycket jag ville utan att han gjorde någonting.

Det blev sjukan efter "anfallet" som jag inte orkar gå in på exakt hur det gick till osv och hon fick sy blev det att vi tog bort honom. Hade hon inte försökt putta bort honom med armen när han flög på henne hade hon varit död nu då det skulle blivit strupen. Men eftersom hon "puttade" bort honom med armen just i det ögonblick så blev det armen istället..

En dag när jag åkte hem från Lycksele med mamma och vi nästan var hemma sa mamma:

"när vi kommer hem kommer inte Ricko vara där"

Gråten bröt ut och jag skrek och grät oavbrutet, flera månader efter det grät jag också väldigt mycket, jag saknade honom så in i h*elvete..

De flesta säger att jag är knäpp som fortfarande saknar och älskar honom eftersom han mer eller mindre kunde dödat min syster men jag vet inte.. Jag gör det ändå.

Nu några år efter har jag en ny underbar Pointer kille men jag kommer nog inte känna samma sak som jag gjorde för Ricko för något djur.

Ricko på bilden

Anmäl
2010-09-29 23:11 #13 av: enbartmalin

Jag går inte igenom alla omplaceringar jag haft men kan gå igenom dom jag har nu.

Först ut är Illern Millan, hon blev troligen utkasstad av någon. Tjejen som fann henne behöll henne då polisen ville avliva men kunde inte behålla henne i längden då hon skulle flytta till liten lägenhet längre upp i landet för utbildning. Det var då jag kom in i bilden.
Millan som hon redan var döpt till fick flytta ihop med min egna iller tös Mili.

Jag har 2 gerbilpojkar på endast 3 månader, familjens barn tröttnade och föräldrarna lämnade tillbaka dom till djuraffären med hot om avlivning och sen ringde djuraffären mig i sin tur då gerbilerna var "för gamla" för att säljas på nytt.

Min opossum pyjamas omplacerades för att han blev utstött i sin flock och ägaren inte hade plats för fler burar.

Anmäl
2010-09-30 07:20 #14 av: twinkime
35238-1419011230325-1083967673-31013896-4597537-n.

Har haft en del olika omplaceringsdjur sa som rattor,kanin, skaggagam, odla, grodor aven tagit hand om faglar som jag hittat lite halv daligt skick.

Men det djuret som jag har fastnat for mest som omplaceringsdjur ar min Border collie Alfons pa 3 ar gammal. Sag han pa en annons pa blocket da det stod att det har var hans sista chans att hitta ett nytt hem,da han gjorde utfall mot bada manniskor och hundar, hoppa och hogg i luften rent av sagt och aven understimulerad sa vallade allt! Bott i 5 olika hem och kastats runt som en jojo. 

Sa forst riungde jag och de sa att jag garna kunde ta honom och hon som hade honom da  sa aa vad bra jag ringer dig " snart" , dagarna gick och jag vantade pa samtalet tillbaka  efetr en vecka  fick jag samtal om att han var sald sen tankte jag inte mer pa det. Efter en vecka  fick jag ett mejl av en familj som da hade Alfons  och fragade om jag kunde ta honom snabbt och att jag fick alla tillbehor om jag kunde.  For han hoppade och bet mot barnen och mot mamma, pappan  ville inte ha med han att gora.

Sagt och klart det korde da 40mil for att lamna Alfons till mig. Nar jag traffade pappan kastde han ut sakerna snabbt som ogat och gav alfon som skallde pa mig och gjorde utfall i min hand. Lycka till och ha det bra sedan gasade han ivag.  

Forsta 3 manaderna var otroligt jobbiga,han vallade allt och nar man sa nej till honom gjorde han utfall och hoppade  mot ansiktet eller armar. Inomhus var han orolig och det gick inte att klappa honom, markte snabbt att han hade blivit slagen, da varje gang man skrattade eller blev hogljud gled han under sangen. i borjan lasades jag som jag inte fanns och varje gang jag sa Nej gick han till utfall och vagrade slappa och det var det som jag var mest radd for att han aldrig skulle ge upp utan bara kampa och aldrig slappa taget om armen nar han bet mig. 

Men jag bestammde snabbt att jag skulle inte ge upp pa honom. ringde runt till olika hundmanniskor och bad om hjalp alla sa olika en hundtranare sa lasas som inget har hant nar han biter dig. Det var nog det dumaste jag hort! Andra sa ge upp och andra slapp ut han pa landet. Men det dom inte visste var att han har bott pa landet hela sitt liv men inte fatt ratt stimulans. 

timmar blev till dagar och dagar blev till manader jag tranade stenhart varje dag var relation blev battre och han larde sig att lita pa mig och borjade i stallet alska manniskor och hundar i stallet for att hata.  Nu har jag han alltid los nar jag aker nagonstanns och han har blivit som min assistent,min basta van. Han ar lattlard och sa otroligt trogen. Kanner mig ledsen att det finns sa manga djur som avlivas bara for de hamnat i fel hander. 

 

Anmäl
2010-09-30 14:34 #15 av: smurfan-13

Oj oj... vem skall man börja med?

Den som kom in senast tror jag. Parker kom som en akut jourhund i feb -09. Han hade då varit i ett jourhem i 10 mån och innan dess bodde han på ett hundcenter i spanien. Han är rädd, osäker och ynklig i väldigt många situationer och tycker det mesta som har m främmande människor att göra är skitläskigt. Med oss är han idag 100% trygg, men ute finns det fortfarande alldeles för mkt läskigt tyvärr. Skogen och  fälten är det bästa han vet och då är han överlycklig.

Anmäl
2010-09-30 14:39 #16 av: smurfan-13

Sen har jag Enya, som hittades på gatan av en dam i spanien när hon var en liten valp. Hon fick bo hos damen några månader, men blev sen antagligen fr mycket och lämnades då in till ett rescuecenter. 3 dagar efter att Enya kommit in till centret var jag där och hälsade på och föll som en fura för den magra lilla tiken. Hon var då ca 5 mån gammal och redan ganska så förstörd. :(

Seperationsångest, hundmötesproblem, läskiga människor är väl det som har varit jobbigast medhenne och som vi till stor del fortfarande kämpar med. HOn är betydligt bättre idag och när hon är i balans funkar hon super, men hon är svår att hålla i balans tyvärr. Vackraste som finns och en himla rolig kompis att jobba med.

Anmäl
2010-10-01 21:23 #17 av: Caspia

Börjar med Allan, världens bästa Allan.

2007/2008 omhändertogs ett 60-tal marsvin från en djursamlare pga vanvård. Några av dessa kom via Tigerharens omplaceringshem till Eragons omplacering av marsvin, och fick namn efter kända sångerskor. Det var Annie Lennox, Janis Joplin, Patti Smith, Alannah Myles (efter låten Black velvet då hon har sammetmjuk svart päls) och kanske någon mer som jag har glömt bort.

Alannah Myles adopterades tillsammans med ett annat marsvin av en barnfamilj. Efter en tid lämnades de tillbaka till Eragons, då mamman i familjen inte ville ha marsvinen kvar.

Alannah adopterades så småningom (för andra gången) till en kvinna som hade en marsvinshona som just blivit ensam. När det visade sig att Alannah var väldigt tuff och emellanåt elak mot sin kamrat loggade kvinnan in på ifokus och skrev några rader om beteendet. Jag var just då uttråkad utbytesstudent i USA och såg berättelsen. När kvinnan bestämde sig för att lämna tillbaka Alannah till Eragons mailade jag dem båda och bad att få ta över henne. Diverse formaliteter senare var Alannah min. Jag skickade min farbror att hämta skatten och han körde hem henne till min pappa, där två andra marsvin väntade på sin nya vän. Pappa döpte dock snabbt om den arma lilla varelsen till Allan.

Två veckor senare kom jag hem och nog var Allan aggressiv alltid... Men tålamod och kärlek löser det mesta! Efter ett par veckors terapi var de bästa kompisar och sedan dess har de levt fridfullt tillsammans.

Anmäl
2010-10-01 21:26 #18 av: Caspia

Selma, marsvinshona på fem år. Skänktes bort till den första som kom och hämtade henne genom en Blocketannons.

Kaxig, högljudd och envis. Skulle kunna ta extrajobb som dokumentförstörare för att tugga på papper är det bästa som finns.

Inte direkt kärnfrisk, men pigg och glad.

Anmäl
2010-10-01 21:28 #19 av: Caspia

Mimmi, marsvinshona som är 2 år gammal. Ägdes tidigare av min kompis systerdotter men jag fick henne när de hade tröttnat. Hade då bott ensam i ett år och var ganska märkt av det, hon gav inte mycket ljud ifrån sig i början. Det kompenserar hon numera, nu är hon aldrig tyst. Envis som få.

Anmäl
2010-10-01 21:33 #20 av: Caspia

Olivia, katt född 2002. Vi fick henne när hon var åtta månader gammal, då skulle hon avlivas eftersom hon inte kom överens med de två andra katterna (hennes mamma och moster) som bodde i samma lilla lägenhet.

Låg först under ett skåp i två veckor utan att vare sig äta, dricka eller gå på lådan. Sedan började hon smyga runt på nätterna.

Ut vågade hon inte gå förrän sommaren kom (då var hon 1 1/2 år gammal) och dörren stog öppen.Hon smög ut på verandan och utvidgade så småningom reviret till enormt.

Olivia är fortfarande ingen vanlig katt... Hon är rädd för främlingar (speciellt gamla människor) men visar tydligt att hon känner igen folk som hon gillar trots att det gått lång tid sedan man setts. Väldigt speciell.

Anmäl
2010-10-01 21:38 #21 av: Caspia

Sancho Panza, marsvinshona som jag hittade genom Blocket. Förskräcklig annons och ett marsvin i förskräckligt skick. Hon var ett år gammal och vägde 400 gram (normalvikt för ettåriga marsvin ligger ungefär mellan 800-1200 gram). "Sorken" växte så det knakade och hade enormt mycket levnadsglädje, men fick svåra tandproblem som inte gick att åtgärda och dog efter ett halvår. Jag skyller på hennes tråkiga uppväxt.

Sancho Panza 2008-2009. Väldigt älskad, väldigt saknad.

Anmäl
2010-10-04 17:01 #22 av: Tina

Chester, min vackra Chester.

Den här goa grabben hittade jag på Blocket förra året. Han bodde utomhus tillsammans med en kanin i oktober månad, då det var minusgrader på nätterna. 
Ägaren skänkte bort honom till första bästa som kom och hämtade honom och jag stod inte ut med tanken på att han skulle kunna fortsätta bo ute - självklart åkte jag och hämtade honom.

Ägaren förklarade för mig att han förmodligen var väldigt rädd och hade långa klor, eftersom att hon var rädd för honom och inte ville hantera honom då hon var rädd för råttor...
Med sig fick han en hamsterbur, ja hamsterbur, som han brukade bo i inne när det var riktigt kallt. 
Dessutom försökte hon till sitt yttersta att få mig att ta hem kaninen som Chester bodde med också. Men då jag varken har plats eller kunskap för kaniner var det tyvärr ingen möjlighet.

När Chester kom hem till mig märktes det hur social han var. Visst var han rädd och orolig, men nyfikenheten var otrolig och han sjöng hela natten för mina marsvinstjejer som fanns i samma rum.

Sedan fick Chester flytta hem till min pojkvän Joakim, där han fick en liten kompis vid namn Mundungus. 
Mundungus såg sin chans att bossa över stora snälla Chester och blev chefen i huset redan som liten bebis.

Anmäl
2011-10-21 09:00 #23 av: Fridaaaa

Börjar med Morris.

Han kom hit våren 2009. Tjock, förlånga klor, bodde själv, levt på gnagarstänger och lite sallad i 2 år Rynkar på näsan Lite vitamindroppar fick han i vattnet.

Det märktes att han inte mådde bra. Han nafsade så fort man skulle ta honom, förmodligen illa behandlad och ont i magen pga kosten. Klorna var snurrade och var längs med trampdynorna.

Hösten 2010 trodde vi att han skulle gå bort för oss då han gick ner runt 300 gram. Det var pga sellnic som han hade fått. Han behandlades mot dem och gick upp alla 300 gramen igen plus lite till FlörtSkrattande

Nu mår han toppen och bor med marsvinskompis Skrattande

 Medarbetare: rexkaniner, Support.
Min vardagsblogg: Vardagsblogg 
Kicka gärna in Hjärta

Anmäl
2011-10-21 09:04 #24 av: Fridaaaa

Tufsan tog vi hand om sommaren 2009.
Svärmor hade adopterat henne ifrån En Andra Chans. Men visade sig sen att hennes tvillingbarn, då 3 år gamla, inte fixade att ha henne pga astma mm.
Så vi tog hand om henne, tyckte det var synd om hon skulle behöva flytta igen.

Hon är en helgo dam, född 2006. Lite tjock men har alltid varit det enligt dem på omplaceringshemmet. Hon är pigg & alert och det är full fart i selen hehe

Hon bor tillsammans med mina 2 andra kaninhonor (båda köpa av min mamma, halvsystrar) i en stor del av vår ena bod och lever livet.

 Medarbetare: rexkaniner, Support.
Min vardagsblogg: Vardagsblogg 
Kicka gärna in Hjärta

Anmäl
2011-10-21 09:09 #25 av: Fridaaaa

Fia

Fia tog vi hand om i december 2010 då hennes ägare hastigt gick bort.
Vi trodde inte det skulle gå med våran hankatt, då hon fräste och flög hankatten som hon bodde med. Men vi beslöt oss för att ge det en chans.
Och det gick! Hon flög på honom 1 gång, första gången dem fick hälsa men det vara 2-3 sekunder sedan blev det inte mer.

Fia är 13 år gammal, hittekatt som förra ägaren hittade som kattunge och tog hand om henne fram till då december 2010 när hon dessvärre gick bort (var en bekant till mig,sambon & svärmor).
Hon är en väldigt bestämt dam, Fia. Hon bestämmer över våran hankatt Findus som ändå bodde här först haha fast han är lite mesig av sig.
Hon är dock rädd för marsvinen och kaninerna hehe Men det hade hon aldrig sett innan hon kom till oss så det går bättre och bättre.

 Medarbetare: rexkaniner, Support.
Min vardagsblogg: Vardagsblogg 
Kicka gärna in Hjärta

Anmäl
2011-10-23 15:07 #26 av: Frida B

Jag börjar med Melvin.

Melvin fick vi genom eragons omplacering tillsammans med sin bästa vän Lufsen. När vi fick honom var han livrädd och sprang runt och gömde sig överallt, ville absolut inte komma upp. Han hade även ont i sitt ena ben, och haltade mycket. Han haltar lite fortfarande, men han verkar inte ha ont. När vi hämtade honom var han drygt ett halvår och hade konstiga hack på öronens kant, men det har han inte heller ont av.

När hans bästa vän Lufsen gick bort plötsligt, undrade han vad som hände. Melvin satt tätt intill Lufsens kropp och ville inte lämna hans sida en sekund. Men när han förstod vad som hade hänt kom han in i en deprission. han åt eller rörde sig inte på tre dagar, så vi tog honom till eragons så han fick höra andra marsvin. efter en vecka fick vi raprten att han var glad igen och sprang runt som vanligt. Sedan fick han komma hem till oss igen, men med en tjej som sällskap.

Nu sitter han i mitten av buren och käkar hö, och hans favvogodis paprika. Varje gång man visslar vet han att det betyder mat, och ställer sig upp mot gallret och piper högljutt efter mat. När man ska ta upp honom nästan går han upp i handen själv, och när han väl är uppe sitter han och småknottrar för sig själv och burrar upp sig (det gör han när han myser).

Men det han älskar mest av allt är hans tjej Mimmi! Melvin är kastrerad, och förr 08-01-01 :D

 

 Sajtvärd på Akvarieräkor ifokus och medarbetare på Agility ifokus             
(f.d MelvinMimmiLufsen)

Anmäl
2011-10-23 15:19 #27 av: Frida B

Lufsen

Han var väldigt mager när vi hämtade honom, och satt tillsammans med Melvin, som vi fick hem samtidigt. Han var väldigt rädd och feg när han var i buren, då Melvin var väldigt dominant. Dom hade sina stunder då dom bråkade väldigt, men ibland på kvällarna kunde man se dom sitta på sin bräda, tätt intill varandra och slicka varandra på öronen :) Dom var väldigt tighta.

Efter en tid blev han modigare, och han och våran halvhund(vi har delad vårdnad) blev bästa vänner, men ibland blev hunden rädd för Lufsen när Lufsen kom för nära hunden ;) men ibland stod han mellans hundens framtassar med hunden som skydd :)

Men en vacker dag hände det som inte fick hända. På morgonen tittade jag till dom och Lufsen sprang runt i buren som vanligt. Men sedan när jag kom hem, tittade jag till dom och där låg Lufsen. Han låg på sitt favoritställe och blundade, med Melvin tätt intill. Men han kom aldrig till att vakna igen... Han lämnade ett stort tomrum efter sig, men kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Lufsen, du är mycket saknad av både människor och djur.

 



 Sajtvärd på Akvarieräkor ifokus och medarbetare på Agility ifokus             
(f.d MelvinMimmiLufsen)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.