Solskenshistorier

Historien om Molle

2011-08-02 18:06 #0 av: Tina

Här presenteras vinnaren i vår solskenshistorietävling. Historien handlar om kaninen Molle som blev misskött i sitt tidigare hem, men som sedan blev räddad och omhändertagen av Susanna.

Kaninen Molle är född hösten 2006 någonstans i Sverige, var vet jag inte. 
Strax efter födseln köptes han av en familj i Värnamo som inte var så kaninvana. 
Tiden gick och Molle vantrivdes allt mer hos familjen. 
De vuxna i familjen lärde inte barnen hur de skulle hantera en kanin, de var väldigt hårdhänta med honom. 
De skrek och gapade, slet och slängde. Gud vet vad de gjorde.
Snart tröttnade de på sin kanin och pappan i familjen valde att sälja honom.

Då kommer jag in i bilden, hösten 2007 tog jag bussen in till Värnamo. 
Jag skulle hämta en kanin jag inte ens sett på bild. 
Jag mötte familjen på stationen där de hade satt honom i en liten kartong. 
De lyfte upp honom och jag fick se denna ynkliga lilla vita lurvtuss.
Han hade ingen glimt i ögat, blicken var alldeles matt. 
De bar in honom i min transportbur och jag skulle betala de 100 kr de ville ha. 
Men de hejdade mig, de sa att jag fick honom.

Jag tog nästa buss hem och i bussen satt jag och tittade på honom. 
Han bara låg där, inte det minsta intresserad av världen. 
När jag kom hem fick han hoppa in i sin bur och äta lite hö.
En morotsbit fick han också, och några klappar. 
Sedan fick han vara i lugn och ro. 

Dagen efter tog jag in honom och hade honom i soffan, stackarn var väldigt rädd.
Vid minsta lilla rörelse jag gjorde ryckte han till.



Dagarna gick och denna lilla kanin visade allt mer aggressiva beteenden i buren.
Med tanke på vad han gått igenom förstod jag honom. 
För att kunna klappa honom utan att få ett bett var man tvungen att fjäska med en bit knäckebröd, vilket var hans favorit.

Jag kommer aldrig att glömma första gången jag tog ut honom i sele. 
Lugn som en filbunke, men ändå mycket fart i benen. 
Han var inte rädd för något, det riktigt lyste om honom.

Efter ett tag provade jag att hoppa med honom. 
I början undrade han vad det var för konstigt jag satt i trädgården. 
Men tiden gick och han förstod. 
Han gick som en dröm och hoppade allt, oavsett om det var högt eller långt. 
90cm i höjd var rekordet hemma, 75cm på tävling. 
Hur långt han hoppade i längd kommer jag inte ihåg men över 170 var det. Kanske till och med 180.

Han var (och är fortfarande) min drömkanin, iallafall när det gäller hoppning. 
Kela med honom gick inte det första året, han bet, rev och fräste.
Han fick även öknamnet Piercaren.

En dag fick jag för mig att pussa honom, precis som jag gör på mina andra kaniner. Han högg sig fast i min kind...
Det var mitt första och enda försök till att pussa honom, på 2 år.

Tiden gick, det var jul och han började öppna sig ur sitt skal. 
Man kunde klappa honom i buren utan att riskera bli biten.

Sommaren 2010 kunde man i princip göra vad som helst med honom. 
Han var lugn i alla lägen, till och med min lillebror på dåvarande 3år kunde leka och kela med honom. 
Äntligen mådde han bra. Nu kunde han njuta av livet.

Hösten rullade på och vi tävlade då och då, dockinga placeringar då han inte tycker om att hoppa inomhus.

Vintern kom och Molle som älskar snö var överlycklig.
Sedan kom våren och min älskade Molle blev dålig. 
Så dålig att han blev tvungen att hoppa vidare till de evigt gröna ängarna. 
Är tacksam för den tid jag fick med denna underbara varelse. 
Jag lärde mig otroligt mycket. 
Vila i frid älskade vän.

Historien är skriven av Ravynsfair.

Anmäl
2011-08-03 23:43 #1 av: Mari

Detta var verkligen en riktig solskenshistoria!

Anmäl
2011-08-04 23:06 #2 av: Hera

Alltid kul med lyckliga historier!

Anmäl
2011-08-09 18:13 #3 av: Ravynsfair

Tack alla som tycker om denna text, det värmer!

Kände mig nästan tvugen till att läsa igenom texten.
Sitter och gråter, saknar min Mollebolle!
Tiden går fort ett halvår sedan han somnade in :C
Vila i frid käraste vän! <3

Vänliga hälsningar Sanna. 
Medarbetare på Blandrashundar, HBT & Socialt stöd.ifokus Sol

Anmäl
2011-08-12 21:23 #4 av: Forest

Sitter o gråter trots denna härliga historia!

Sophie-Medarbetare på pudel

Anmäl
2012-04-25 23:52 #5 av: Kimji

Oj vilken fin berättelse. Påminner om min förra kanin som också blivit vanvårdad och var mycket aggressiv. Men efter ca ett år var hon mycket mer harmonisk och vi fick många fina år tillsammans.

Tänk vad synd att så många aggressiva kaniner avlivas bara för att folk inte är beredda att ge dem tid.

Anmäl
2012-05-02 18:29 #6 av: Mezzzanina

Det värmde i hjärtat av att läsa historien om Molle!Vilken tur han hade som fick komma till dig och få ett så bra liv!

Glad

Anmäl